El och vatten – no,no!


IMG_2784OM en väderapp säger sol så är det väl så. Sol!
Det lustiga med regn är att det är värre inifrån bilen. Eller så är det kanske så att det lustiga med orientering är att så fort man tittar på kartan och vet hur man ska springa känns inte regnet.
Så visst det blev lite blött idag. Och halt. Tanken var att ta det lugnt eftersom tisdagens  vända slutade på Danderyds sjukhus. (”En kraftig stukning och vad vi kan se ingen spricka. Vila, ha armen lindad. Det borde inte göra ont om en vecka. Kom tillbaka i så fall.” )
Så varför sitta inne och fundera? Med våtvarma omslag försökte vi röra oss så fort det gick. Halva teamet lade ibland på tvärnit eftersom smultronen var som stoppljus i gräset.
(”Alltså jag KAN bara inte springa förbi…”)IMG_2786
I höstas hände samma sak med kantarellerna så vi har bra öga för floran.
Självklart vurpade den stukade men ej spruckna armen ned i berget igen. Men vi är ju inte fotbollsspelare som tur är och den sprack inte nu heller.
Alla kontroller hittades. Lugnet vid vattnet var magiskt.
Naturen är helt oslagbar, regn som solsken, varje gång nya upptäckter.

Men den där sista upptäckten hade vi kunnat vara utan.
Hur vet man om det är el i ett stängsel?
(”Vi borde korsa här eftersom det är en bra bit runt” ”Ja men om det är el i så finns det djur i hagen!”)
Snöret hängde där med droppar på sig och såg helt ofarligt ut. Ett pekfinger senare flög kompasset i en vid båge tillsammans med kartan. En av Sengångarna har numera lite lockigare hår. Den andra har fortfarande kramp i skrattmusklerna efter själva skådespelet.
El och vatten- no no!!

Unknown

 

Annonser
Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

En helt vanlig chatt

lördag

Maria Sohlin
Tjolahopp! Försöker komma på vad det var du skulle göra idag… Byta däck? Eller? Nyfiken. 😊

10:11
Susanne Costelius
Skansen😀😀😀

10:15
Maria Sohlin
Ja just det! Trevligt. 🐰

2016-05-28 13:40

Maria Sohlin

två mil

 

2016-05-28 14:26
Susanne Costelius
ko

20:15
Susanne Costelius
Bra jobbat!!!

20:29
Maria Sohlin

godis
20:30
Susanne Costelius
Neeeeeeeeeeeej
20:30
Maria Sohlin
Typ 4 kg godis!
20:30
Susanne Costelius
Det är inte påsk
XXXXXXXXXXXXXXX
Tänk att jag inte kan lämna dig ensam

20:30
Maria Sohlin
Men det är ju lördag. Och jag har cyklat.
20:31
Susanne Costelius
Okey då!
Och jag som åt en våffla och har dåligt samvete
20:32
Maria Sohlin
Det är inte okej att få dåligt samvete för att man äter något sött ibland. Skärp dig, och njut. 😋
20:32
Susanne Costelius
Hahahaha. Det hade jag inte
Jag har inget samvete
20:33
Maria Sohlin
Vet. 😄

20:33
Susanne Costelius
Men jag måste ju iaf låtsas
Nu ska jag äta middag. DET ska bli gott!!
Rostas med potatis och grönsaker och vitlökssås
20:34
Maria Sohlin

13296054_1386041258079708_1014286167_n
20:34
Susanne Costelius
Men neeeej INTE IN I NÄSAN

20:35
Susanne Costelius
Såg du att jag matade en ko!
*stolt*

20:36
Maria Sohlin
Ja, jag såg! Det är bara för att vi haft terapi-träning.

Idag

09:05

Maria Sohlin
Det blir hektiskt för oss i augusti-september. 😉

http://www.vemdalenfjallmaraton.se/

09:09
Susanne Costelius
DOMHARINGACYKLAR!!!!!

09:23

Susanne Costelius
Idag ska jag springa en mil

09:24

Maria Sohlin
En mil?! Det är långt. 🏃🏃🏃
09:25

Susanne Costelius
Ja, ja skojade bara. Du sa ju att vi ska springa fyra mil i fjällen….

13293260_10153580522552765_1521863413_n

Där är du!
09:26

Maria Sohlin
Det sa jag inte! Tänkte mer 11 km. 😄
……….. never ending story………

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

En lyxig en

Det där med avstånd i skogen. NÄR ska Team Sengångarna känna skillnad på 200 meter och 600 meter?
Kanske någon dag. Säkert en gång.
Idag får vi omkring och letade kontroller som liksom bara inte ville vara där vi tyckte de skulle vara. Men vi gav inte upp.
Ut till vägen igen, hitta bra ledstång och in på kompassriktning och kartläsning.
Yes!
Vi hittade de vi ville hitta.
Som i livet. Ger man inte upp hittar man det man letar efter. Ibland kan man hitta något man faktiskt längtar efter. Som till exempel liljekonvaljer.

På vägen hem slant tungan som vanligt på någon av oss. Svårt med uttal efter ett pass i skogen…
”Alltså. Jag ska, när jag har kommit i form, då ska jag….., ja det ska jag faktiskt!”
”Vadå??”
”Vadå? Jaha. Jo jag ska fixa en sådan där lyxshejk du vet. Det ska jag ha en.”
”Ehhh? Men oljerigg och en bit öken?”
”Meeeen. Från Max förstås. En LYXSHAKE sa jag.”
”Shejk sa du, fniss, fniss, fniss…..”

 

13282753_10153571795427765_1003675921_o-2

Blomplockning efter väl utförd orientering…

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Lunchjogg

En stor fördel med att kunna arbeta hemifrån är att jag bestämt mig för att ta en joggingtur varje gång det sker. Så även denna dag. Började löprundan med gångvägar bredvid bilvägar och genom bostadsområden. Men rundan avslutas med en skogsstig lite mer avskilt. Hade musik i öronen så jag vänder mig om några 100 meter innan jag ska svänga in i skogen och noterar att jag har en kille/man ca 75 m bakom mig. Funderar på om jag ska stanna innan skogsstigen för att se vart han tar vägen, men ett gulligt pensionärspar som kommer ut från skogsstigen får mig att bestämma mig för att fortsätta. Jag tar dock ut den ena hörluren ur örat, så jag inte ska bli överraskad om någon dyker upp bakom mig.

En bit in i skogen vänder jag mig om och ser att killen fortfarande är bakom mig, men håller samma avstånd. Tänker ut hur stigen ser ut och hur långt det är kvar till ”säker mark”. Kämpar för att inte tappa farten. När jag kort därefter kommer ut från skogsstigen bestämmer jag mig för att stanna och släppa förbi karln.
Han stannar och säger på lite knagglig engelska: – I am sorry if I scared you. I did not know if I should run by you or just keep the distance. But you´re a really good jogger.

Hur trist är det inte att både han och jag ska behöva tänka så här, när man bara är ute för att ta en skön joggingtur i solen?…

Vitsippor1

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Social kontroll

Skogarna på Järvafältet suckade ut efter ytterligare en varm dag i maj. Värmen hade kommit hastigt, först vårfint ena dagen sedan värmebölja andra.
Ett par timmar kvar till solnedgång och skuggorna blev längre och mer levande nere på mossan runt rötterna på de gamla granarna. Fåglarna ropade i ett ekande trallande. Annars var allt tyst.
De hade sprungit i drygt en timme. Tittat på kartan, vridit på kompasset, stirrat på höjdkurvor och stenar. Det var som förgjort den här kvällen, kontrollerna liksom gömde sig skrattande bakom granris och i sankmarker.
Kontroll nummer nitton, de hade letat, gått tillbaka, sprungit omkring och till slut hittat den. Den hängde där under en gran, sankmarkens fukt låg som en slöja runt skärmen. Precis när hon gått fram till skärmen och kontrollerat att det var rätt nummer hörde hon hur en gren bröts. Inte som av ett djur, hon hörde skillnad på framfarten.
”Det är folk här”, väste hon till sin teamkompis.
I samma ögonblick som hon sa det fick hon en känsla s11257818_648518678617756_847307869_nom spred sig blixtsnabbt. Hon såg honom när han stegade fram mot dem, han hade inte sett dem. Säkert över två meter lång, klädd i brun träningsoverall från början på 90-talet. En liten hatt på huvudet som skydd för mygg. Hon ville bara gå. Det här var inte bra. Han var som hämtad ur en CSI-film.
Hon hann tänka att de var på en plats, en otillgänglig terräng mitt i skogen. Han hörde inte hemma här. Han hade en karta i handen. Vad letade han efter, vad hade han gömt?
Hon ville bara bort direkt.
Fort. De måste gå. Han var stor och såg snabb ut. Hon tog fram mobilen och låste upp knapplåset. Gjorde sig färdig att gå, han hade inte sett dem ännu.
”HEJ! Letar ni också efter kontroller”, ropade helt plötsligt hennes orienteringskompanjon och vinkade med kartan, ”här är den!”
Han ryckte till, vände om snabbt och gled upp bredvid dem, förflyttade den stora kroppen ljudlöst över sankmarkens mossa. Han väste fram orden…
”Och här står ni ja….”
Hon såg på hans händer, säkert stora som stekpannor….

Och där slutar dagens avsnitt från Naturpasset och Sengångarna. Vi kom hem. Vi hann bli lite oroliga. En av oss har lovat att inte vara så förbolt social.

 

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Naturpasset – så kul att träden välter!

Som av en händelse hittades Naturpasset när ett par strumpor skulle betalas idag av en av teammedlemmarna.IMG_2196
Ett telefonsamtal, två Jipieeeeeee och en timme senare gjorde Team Sengångarna skogarna runt Järvafältet den äran med ett besök.
Karta, kompass och orienteringsskor som rotats fram ur vintergömmorna fungerade perfekt.

Helt underbart. 8 kilometers orientering bland gamla stockar, nya träd, citronfjärilar, hästar (lite läskiga) , sankmarker och spetsiga pinnar. (AAAAAJJJJ, jag fastnade)
Lika roligt som vanligt att leta efter de där små röd-vita skärmarna. Vi fullkomligt flööööög fram.FullSizeRender

Men.
Vi vill säga förlåt på en gång.
Förlåt. Det bara lossnade. Vi gjorde typ ingenting. Bara läste på skärmen vilken bokstav det skulle vara. (Men, vad gör du? Jag gjorde ingenting. Men trädet, du håller ju i hela trädet…. fniss,fniss,fniss)
Men så mycket armar har vi inte kört ännu så vi kan rycka upp träd hur som helst. De är nog lite klena i Sollentuna helt enkelt.
Ja då, vi ska maila Attunda OK och förklara den lilla incidenten. (Vad säger man? ”Hej, vill bara berätta att vi råkade ha av ett träd.” Eller. ”Hej, när vi skulle läsa på skärmen välte trädet.”).

IMG_0675
Förlåt.
Men.
”Den som aldrig gjort något misstag  har aldrig prövat något nytt” Einstein

 

Bild | Posted on by | Lämna en kommentar

Fair trade Runners

Vi har kikat… och smygkollat… Ni vet, så där som man kan göra på sociala medier som t ex Facebook. Fair trade Runners. Det såg kul ut. Och det verkade vara för alla, oavsett träningsnivå. Och de håller till utomhus.

Så till slut vågade vi. Och fick ihop våra familjescheman. Nybörjarlöpning med Krutgubben stod det. Perfekt, tänkte vi.

Vi parkerade bilen och såg gruppen. Under de 100 meter fram till dem hann vi bli lite smått nervösa och känna prestationsångesten stiga. Skulle vi ha tränat mer innan? Det var tur att Krutgubben drog igång precis när vi ställde ner våra vattenflaskor, så vi inte hann fundera mer.

Så fick vi börja jogga… Och vi lärde oss vad allt om löpteknik: att springa fel, att springa rätt, göra tummen upp, isättning häl/fot, knipa fast en 1000-lapp mellan skinkorna, kliva ur kontorsstolen, lutning framåt och bakåt, våga blunda och låta kompis styra (kanske något att prova i terräng 😉).

Fair-trade-runners-apr-2016

Allt kändes så fint. Kamratligt och gemytligt. Och inte alls så konditionskrävande. Då kom det… – Nu ska vi avsluta med lite intervaller, säger Krutgubben. Han babblade om 15, 30, 45, 60, 60, 45, 30 och 15. Först förstod vi ingenting. Men vi förstod att de snabba skulle hålla till vänster och supersnabba till höger. Var skulle de lite långsammare springa? Nä, vi hade inga långsamma i gruppen, enligt Krutgubben. 🙂
Vet ni hur det känns att köra intervaller i en stor grupp, när man är tävlingsmänniska och inte så där väldigt vältränad för tillfället? Det vet vi. Blodsmaken kom redan vid mitten av passet. Benen ville inte riktigt lika fort längre. Hela hjärt- och lungpaketet satte fart, så de som sprang närmast måste ha trott att ett mindre astmaanfall var på gång. Men vi klarade det!

Då ska vi bara avsluta med en sak, säger Krutgubben. (Vänta nu… Sa han inte att vi skulle avsluta med intervallerna?) Vi fick välja grupp: supersnabba eller snabba. Vi valde snabba (tack och lov). 50 upphopp tillsammans i en ring med högräkning. Behöver vi säga att mjölksyran kom redan efter 25?… Den enda trösten var att de supersnabba fick göra 75.

Idag är det dagen efter och vi får ändå säga att det känns mycket bra. Visst känner vi av en begynnande träningsvärk i rumpa och baksida lår, men ändå helt okej. Och vi kommer tillbaka, var så säkra på det!

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar